Primärt ska liv räddas!
Men också anhörigas behov ska mötas vilket inte är alldeles enkelt. Det visar Anders Bremer i en ny avhandling ”Vid existensens gräns. Etiskt vårdande och professionellt ansvar vid hjärtstopp utanför sjukhus”. Anders Bremer har arbetat i ambulanssjukvården i över 30 år och vill med sin forskning tydliggöra ambulanspersonalens etiska ansvar gentemot de närstående.

Möta anhöriga – en balansgång
Ambulanspersonalen måste kunna förmedla ett välgrundat hopp. Det innebär att de inte får ta hoppet ifrån de anhöriga samtidigt som de heller inte får ingjuta ett falskt hopp. Det är en svår balansgång, konstaterar Anders Bremer.
– Ambulanspersonalen bör uppmärksamma risken att förorsaka ytterligare lidande genom att inge falska förhoppningar eller genom att släcka ett realistiskt hopp. Underlaget för ett välgrundat hopp är en professionell bedömning av patienten och att därefter agera genom att empatiskt och ärligt informera närstående och vara förberedd på deras frågor, säger han.

Ambulanspersonalen har ansvaret
De måste vara tydliga med att ansvaret för återupplivning och att fatta beslut om att fortsätta eller avbryta försöken ligger hos dem, inte hos de anhöriga.
– Det handlar om att balansera delaktighet och ansvar för de närstående. Om återupplivningen inte lyckas kan ambulanspersonalen lindra skuldkänslor hos närstående genom att bekräfta det ansvar som de ändå har tagit. Exempelvis att de har kallat på ambulans eller funnits vid patientens sida, säger Anders Bremer.

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2012/Januari/Hjartsto...