Pensi Rescue Oy produkter PPPress AB RescueSALE

Det offentliga skall inte äga flygplan och helikoptrar

Tid att läsa
2minuter
Läst

Det offentliga skall inte äga flygplan och helikoptrar

12 augusti 2017 - 11:20
Publicerad i
Artikel kategorier: 
0 kommentar/er

Henrik Johansson, debattör i beredskapsfrågor avslöjar planekonomiska drömmar i Dagens Samhälle

Märkliga ägandeformer förekommer i landsting och regioner och de förefaller att öka. Det kan bli mycket dyrt för skattebetalarna. Hur långt är landstingen beredda att gå i sin strävan att äga ambulansflyg och utföra tjänster som ligger långt utanför kärnkompetensen?

Svensk Luftambulans (SLA) och Kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg är två tämligen nya och oroväckande planekonomiska konstruktioner, paketerade i varsin förpackning av argument.      

Landstingen i Dalarna och Värmland bildade 2014 ett gemensamt kommunalförbund, SLA, för att bedriva ambulanshelikopterverksamhet och sedan dess har ytterligare två landsting anslutit sig. Ändamålet med SLA är att skapa en stark, kostnadseffektiv och kompetent part för att tillvarata medlemmarnas intressen och bidra till den regionala och nationella utvecklingen. Utöver det ska SLA också aktivt driva kompetensutveckling, kvalitetssäkring och forskning inom prehospital ambulanssjukvård såväl hos medlemmarna som nationellt.

Det är sannerligen megalomaniska ambitioner som det här lilla förbundet målar upp och på en fri marknad hade det osat kartellbildning lång väg.

År 2015 gick samtliga landsting och regioner med i Kommunalförbundet Svenskt Ambulansflyg för att starta upp en nationell verksamhet med ambulansflyg och att köpa in egna flygmaskiner. Även detta förbund kommunicerar samordningsvinster och att de ska borga för hög kvalitet över lång tid, men riskkapitalet för dessa ambitioner kommer oavkortat från Sveriges skattebetalare.

För patienterna innebär Svenskt Ambulansflyg ökade möjligheter för vård på lika villkor oavsett var i landet man bor. Så långt är själva grundidén lovvärd, men att både äga flygplan och dess personal, är inget annat än planekonomiska drömmar där förbundet gång på gång kommer att stå med mössan i hand och be om mer pengar.

Ambulansverksamhet, vare sig den bedrivs på marken eller i luften, borde vara en nationell angelägenhet bedriven efter nationella riktlinjer och nationell uppföljning. Det kan mycket väl utföras via kommunalförbund under förutsättning att de inte etableras för att blidka enskilda tjänstemäns och politikers drömmar om att med skattemedel bli pseudoföretagare.

Nationella förbund för icke kärnverksamheter ska naturligtvis fokusera på att upphandla, följa upp och utvärdera verksamheten som då utförs av privata aktörer i konkurrens med offentliga (de sistnämnda får bara vara med i fall de klarar av att vara kostnadseffektiva utan driftsmässiga skattesubventioner). Dessa förbund ska inte äga någonting mer än kunskapen och rättigheten att reglera, upphandla, följa upp och utveckla på uppdrag av dess medlemmar.

När den offentliga sektorn ger sig in på olika typer av marknader kan man kallt räkna med att notan blir mycket dyrare än när privata aktörer gör samma sak. Sådan är marknadslogiken.

Landstingens kostnader de senaste åren för att ta över markbunden ambulansverksamhet från privata aktörer är uppseendeväckande hög, och inte har den gett fler ambulanser heller. Ideologi får gå före fakta och förnuft. I det perspektivet är det provocerande att nya dyra äventyr, nu också tillåts inom den luftburna ambulansverksamheten.

På en välfungerande marknad där god kvalitet, god konkurrens och god kostnadseffektivitet råder finns det knappast något behov för det offentliga att agera som en egen marknadskraft. Både i den väg- och i den luftburna ambulanstjänsten har landstingen själva medverkat till att privata monopol har kunnat utvecklas och när dessa monopol blivit ett etablerat fenomen, då är kuren att de ska ersättas med ett offentligt monopol.

Sveriges landsting och regioner borde värna skattebetalarnas pengar bättre och avbryta de här kostsamma äventyren och i stället lägga kraften på att utveckla sin förmåga att upphandla och följa upp kontrakt. Då får vi fria ansvarsfulla företag. Inte pseudobolag och kvasimarknader.