Sveriges första psykambulans avlastar polisen. Och får människor att inte hoppa.

Det är sommarnatt i Stockholm city, solen börjar stiga upp över horisonten. Polisen Robert Kindroth vevar ner rutan i polisbilen för att lyssna till staden. Äntligen tid för lite återhämtning, han och kollegan börjar andas ut efter en stressig natt där de har kastats mellan kärlek och hat.

Då kommer larmet:

”Pågående självmord på Katarinavägen, finns det några lediga bilar?”

Robert Kindroth och hans kollega gör en u-sväng och sätter fart mot det branta Katarinaberget. De möts av människor som viftar. Högst upp på klippkanten sitter en ung kvinna beredd att hoppa ner på bilvägen nedanför.

Robert Kindroth tar sig upp och när kvinnan får se honom, plockar hon fram sin plånbok och sträcker fram en hundralapp. ”Ge den här till min mamma, det är allt jag har kvar”, säger hon med tårsprängda ögon. Sedan sätter hon händerna bakom sig för att ta sats att hoppa över kanten.

Varför får den som drabbas av hjärtattack träffa vårdpersonal, medan den som mår psykiskt dåligt möts av polis? Den till synes enkla frågan ligger bakom den rullande psykakut som sedan ifjol rycker ut på akuta självmordslarm i hela Stockholms län. Personalen består av handplockade ambulansförare och psykiatrisjuksköterskor och Robert Lindgren är en av de sistnämnda. Han tror och hoppas att det som nu är ett projekt ska permanentas och spridas i resten av landet så att fler som står där på en bro, ett hustak eller på tågrälsen kan få rätt hjälp.

– Det är inte kriminellt att må dåligt, säger han.

Psykambulansen har gruppkramats av alla inblandade. Polisen i Stockholm som får in 100 psykiatriska akutlarm i veckan och som nu kan lägga tiden på annat. Vårdpersonalen på psykakuten, som slipper bolla runt patienten eftersom psykambulansen kör till rätt ställe direkt. Ofta är det hem – ungefär hälften av alla som polisen annars hade kört till akuten klarar sig med vårdpersonalens bemötande och en plan för vidare vård. Inte minst har projektet hyllats av de anhöriga som slipper se sina kära föras bort i baksätet på en polisbil inför grannarna.

– Poliserna är jättefina människor men de har inte vår kompetens. Att det är vi som kommer innebär också att psykisk ohälsa blir mindre stigmatiserat, säger Robert Lindgren.

Eller som en äldre kvinna sa när hon ringde in till radioprogrammet Ring P1:

”När jag mår dåligt brukar polisen komma med handbojor och bära i väg mig. Nu kommer i stället vårdpersonal, trevliga människor som hjälper mig.”
Robert Lindgren tar fram sin dator och visar ärendelistan, alla uppdrag som psykambulansen har åkt på. I korta, telegramliknande meningar sammanfattas personliga tragedier:

"Man, 66, suicidhot, kris efter skilsmässa"

"Kvinna, 16, intox Alvedon."

"Man, 25, på bro."

Jag scrollar längre och längre ner men listan bara fortsätter, det känns som att den aldrig vill ta slut. De är så många, nöden är så stor, och från att först ha reagerat på varje fall börjar jag sakta vänja mig vid alla livsöden. Då kommer raden som får mig att stanna. Frysa till:

"Flicka, 9, självskadande, vill ta sitt liv."

Tre gånger larmade de förtvivlade föräldrarna samma kväll, och lika många gånger åkte psykambulansen dit. Robert Lindgren nickar mot datorskärmen.

– Det finns fall jag aldrig glömmer, säger han.

Som till exempel det lilla barnet som sprang över till grannen när hon inte lyckades väcka sin pappa. Robert Lindgren ryckte ut och fick förklara för flickan att pappa inte kommer att vakna mer.

– Hennes mamma dog några år tidigare, så nu hade hon ingen. Då fick jag verkligen lägga band på min ilska mot det som pappan hade gjort, man gör inte så mot ett barn, säger Robert Lindgren.

Han och hans kolleger använder olika tonlägen ute på larmen, allt från det mjukaste när de träffar ett barn, till en auktoritär men trygg röst mot någon som sparkar och slåss. "Nu räcker det! Vi är här för att hjälpa dig och det finns ingen anledning för dig att skada oss."

– Vi har inte så mycket utrustning i bilen utan rösten och kroppen är våra viktigaste arbetsredskap, säger Anki Björnsdotter, psykiatrisjuksköterska.

Oftast har teamet redan en plan för hur de ska agera när de rycker ut, särskilt om patienten är känd sedan tidigare, men ingen situation är helt förutsägbar. Då gäller det att låta saker ta tid och kunna växla snabbt. Ett exempel är mannen som var väldigt timid så länge han stod på bron, men som gick bärsärkagång inne i bilen, bet personalen och kastade sig ut två gånger på raken.

– Vi hotar ingen och har inga tvångsmedel. Däremot kan jag vara väldigt tydlig med att nu är beslutet fattat, du ska till sjukhuset och annars har vi kanalerna som krävs för att tvinga dig, säger Robert Lindgren.

Ambitionen är att så många som möjligt ska åka med psykambulansen och därför händer det att en polis åker med i baksätet om patienten är utagerande. Hur illa patienten än mår ska bilresan vara så dräglig som möjligt och Robert Lindgren försöker hitta små ingångar till hans eller hennes hjärta.

– Att prata om djur funkar nästan alltid. Dialekter och varifrån man kommer är också bra samtalsämnen, säger han på sin tydliga småländska. En kvinna från Finland som först var aggressiv och hotade med att ”knipsa” 
Robert Lindgren, satt några minuter senare i bilen och pratade om finska julrätter.

– När vi var framme hade jag lärt mig allt om kålrotslåda och karelska piroger.

I ungefär hälften av alla fall åker psykambulansen ut tillsammans med polis när det till exempel kan finnas risk för våld eller vapen. Men Robert Lindgren tycker att det är för mycket hängslen och livrem och skulle hellre se att psykambulansen tog fler uppdrag på egen hand.

– Jag har aldrig varit rädd, trots att jag mött både knivar och pistoler. Vi  pratar med patienterna på ett annat sätt och ofta behövs inte polisens särskilda förhandlare i hotfulla situationer. Samtidigt vet vi att det kan hända saker, det är inte någon blomsteraffär vi står i, säger Robert Lindgren.

Självmordsförsök är ett av de vanligaste ärendena som polisen i Stockholm får åka på, något som kan komma som en överraskning för poliser som är nya i yrket. ”Det är mycket mindre våld än jag trodde, och mycket mer psykisk ohälsa”, som en polis sammanfattade sitt första år. Självmordslarmen är inte bara många, de kräver också mycket tid och kunskap.

– Särskilt unga, nyutexaminerade poliser kan känna att den typen av ärenden är ett tungt ansvar att bära. Jag själv kan också känna att jag inte är rustad att hjälpa någon som mår väldigt psykiskt dåligt. Jag kan handgripligen se till att han eller hon inte skadar sig och försöka lugna så gott jag kan. Men i slutänden är vi poliser, inte psykologer.

Det säger polisen Viktor Adolphson i Stockholm som har lång erfarenhet av att åka på självmordslarm och situationer som ingen annan än polisen kan lösa. Till exempel fick han storma in till en familj där barnet mådde så dåligt att han försökte hoppa från balkongen, och drog kniv mot sina egna föräldrar när de försökte stoppa honom. Viktor Adolphson kunde inte göra något annat än att brotta ner barnet.

– Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Av allt hemskt man ser som polis, är min värsta mardröm att mina egna barn skulle drabbas av så svår psykisk ohälsa, säger Viktor Adolphson.

Som yttre befäl har han också lett sökinsatser när anhöriga larmar om att någon gett sig iväg och troligen kommer försöka ta sitt liv. I sådana akuta lägen kopplas alltid flera patruller in i sökandet, och ibland även hundförare och mc-polis. Viktor Adolphson försöker styra så att erfarna poliser åker ut och får jobba ostört när de väl hittar den de söker. Det brukar fungera i en storstad som Stockholm, men i hans hemlän Dalarna kan man ibland vara en, ensam patrull. Och vad gör man då?

– Sådana här ärenden tar tid, och måste få ta tid. Då är det lätt att bli stressad om det börjar bli otåligt i radion.

Viktor Adolphson är glad över att det numera finns en psykambulans i Stockholm som avlastar polisen, både för sin egen och för andras skull.

– Det viktigaste är att de hjälpsökande får möta människor med rätt utbildning och kompetens. Det finns så många rop på hjälp där ute.

Erik Mangen är kriminalinspektör och nationell instruktör i MHFA, första hjälpen till psykisk hälsa, och 2012 var han med i en pilotstudie för psykambulansen. Han tycker att det är hög tid att kunskapsnivån om självmord höjs. Det är den vanligaste dödsorsaken i Sverige i åldern mellan 15 och 44 år.

– Många på polisutbildningen förväntar sig rån och tuffa biljakter och vet inte att suicidhot är ett av de absolut vanligaste jobben vi får.

Erik Mangen jämför med räddningstjänsten som under lång tid har satsat på att höja sin kunskapsnivå, med kurser och övningar.

– Den feedback jag får från dem är att vi poliser inte alltid är så trygga med att våga prata med någon som mår riktigt dåligt. Det finns poliser som bojat fast människor vid bron och det kan jag förstå. Men det första bemötandet på plats har jättestor betydelse.

Det behöver inte vara några stora eller märkvärdiga saker, menar han.

– Poliser är så lösningsinriktade att det kan bli ett hinder. Men du ska inte ställa någon diagnos eller lösa problemet här och nu. Bara att du pratar med personen kan vara första gången som någon möter honom eller henne. Ta av dig mössan, stäng av radion och sätt dig ner bredvid.

Hur gick det då för kvinnan som satt på klippavsatsen på Katarinaberget, och som ville att polisen Robert Kindroth skulle lämna över hennes sista pengar till hennes mamma? Plötsligt klättrade hon längre ut på klippan och vidare ut på armeringsjärnen. Robert Kindroth bad henne att inte klättra längre bort för då skulle han bli ensam kvar på den höga klippan. ”Jag är rädd för höga höjder”, sa han. Det fick kvinnan att titta upp och långsamt, långsamt kom hon tillbaka.

Svenskpolis